madelue

Att vara gravid är inte alltid en dans på rosor - det fick jag bekräftat i lördags när jag brast ut i gråt och var helt försörd. Över vadå? Ingenting.

 

Kroppen jobbar, hormonerna sprudlar, tröttheten smyger sig på, humöret pendlar och siffrorna stiger på vågen. Det är blandade känslor, hela tiden. Jag har sagt att livet alltid kommer att vara en berg- och dalbana och här kan vi verkligen snacka om en rikig åktur. Upp och ner. Det går inte att sätta fingret på hur det är, det måste upplevas. Därför är det lite synd att männen aldrig kommer att förstå vad som egentligen sker i kroppen och vad vi kvinnor går igenom. 

 

Det är helt fantastiskt att det växer ett liv innuti min mage och jag kommer alltid att vara lycklig för det. Känslan är magisk. Men jag har samtidigt svårt att acceptera (än så länge, det kanske går över, vad vet jag) att jag kommer gå upp ännu mer i vikt, bli ännu större, förmodligen få bristningar, celluliter och en helt förändrad kropp. Det är svårt och det är jobbigt, speciellt när jag från början har haft svårt att "älska" min kropp. Jag försöker inse att detta är helt naturligt och efter ett tag kommer jag säkerligen kunna acceptera det hela. Förmodligen när lilla bebsien ligger där på mitt bröst och allt annat är som bortblåst. 

 

Humöret och känslorna går därför lite hur som helst just nu. Det kan gå från lycklig till ledsen på en mikrodelssekund utan att jag ens har någon möjlighet att styra över det. Blir lite smått springande galen över att inte kunna styra över mig själv faktiskt! 

 

 

Självklart är jag ÖVERLYCKLIG över detta och ser fram emot att få träffa och se den lilla krabaten. Jag är verkligen nyfiken. Men som jag känner precis just nu så längtar jag tills graviditeten är över och vet ni vad, det kommer säkert att hinna ändra sig också. För det går upp och ner. Ner och upp. 

 

Dessa underbara gravidhormoner, eller hur?